Tio över ett ann helén laestadius: laestadius ann helén
Ann-helén laestadius böcker
Staden är nästan som en karaktär och klart är att stadens öde påverkas dess invånare. Under jorden sprängs det och huvudpersonen Maja är livrädd för att allt ska rasa innan de hinner flytta. Varje natt ställer hon klockan för att inte missa smällen. Allt för att hon ska kunna rädda sin familj om katastrofen är ett faktum. Väskan är packad och hon är redo. Det talas om att Kiruna ska flyttas, men det talas mindre om att det faktiskt inte handlar om att flytta, utan om att riva och förstöra. Majas hus till exempel, det ska inte flyttas utan rivas. Hennes hem förstörs och hon vill inte lämna det. Det är inte det att Maja inte förstår att Kiruna måste flyttas, men hon vill ändå att allt ska vara som förut. Hon vill att Julia ska bo mitt över gatan och inte att de båda ska flytta. Julia ska dessutom flytta långt bort till mammas nya kille. Rädslan som Maja känner om nätterna är inte logisk längre om den någonsin varit det. Kanske spelar det in att pappa arbetar långt under jord, men mest handlar det om att sprickorna kryper närmare och att Maja är övertygad om att LKAB inte har koll på vad som händer.
Vinnare med gruvlig precision
Bevaka Funktionen begränsas av dina webbläsarinställningar t. Tillfälligt slut online — klicka på "Bevaka" för att få ett mejl så fort varan går att köpa igen. Hon vill, men hon kan inte. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett. Vem ska annars väcka mamma, pappa och lillasyster när huset rasar ner i gruvhålet? Under sängen har hon en väska med ombyten, ficklampa och andra viktiga saker. Om de måste fly, hals över huvud. LKAB spränger under jord och Kiruna ska flytta. Familjen har fått en ny fin lägenhet, men det enda Maja vill är att bo kvar i sitt gamla hus. Hon litar inte på politikerna och bolagscheferna som säger att stan inte kan rasa. Hon hör ju mullret av sprängningarna på natten, hon känner ju hur marken skakar! Maja oroar sig för att bästisen Julia ska bli tvungen att flytta till Luleå och att Albin i parallellklassen ska bli kär i någon snygg handbollstjej. Men ingenting skrämmer henne lika mycket som gruvan. Ann-Helén Laestadius kryper under skinnet på högstadietjejen Maja och beskriver hennes känslor och rädslor så att man verkligen är där, i ett kyligt Kiruna där förändringens vindar blåser.
Hon har satt den på väckning för att inte missa den kusliga sprängning som varje natt pågår i berget under hennes hus. Hon har packat en väska med varma kläder åt familjen, utifall det värsta skulle inträffa och marken skulle ge vika under staden. Detta i Ann-Helén Laestadius fjärde och Augustpris-vinnande tonårsroman Tio över ett som utspelar sig i Kiruna , en stad känd inte bara för sin gruva och Börje Salming, utan också för att delar av den nu rivs eller flyttas i säkerhet för LKAB:s malmbrytning. Projektet bildar en storslagen och ödesbunden fond till den här i grunden tämligen ordinära ungdomsskildringen. Hur ska det bli när Majas bästis Julia flyttar till Luleå? Och hur ska hon bära sig åt för bli ihop med den jättesnygga hockeykillen Albin? Laestadius har dock ett genuint driv i sitt berättande, romanen är svår att släppa, och hon förmår också fylla det slitna formatet på ett synnerligen effektivt vis, utan att det blir baktungt eller rörigt.
Betyg 4 av 5 Kommentar av Monika W När det stod klart att första semesterresan skulle gå norrut och att vi skulle besöka Kiruna så var den första bok jag tänkte på Tio över ett. Den har stått där i hyllan i över fem år och min dröm har alltid varit att läsa den på plats i Kiruna. För bara drygt ett år sedan var jag nästan beredd att tänka om. Vilken tur att jag inte gjorde det! Eventuellt så kan den här boken ha drabbat mig hårdare än den borde, just på grund av att jag befann mig i Kiruna under läsningen. Jag har ju så klart hört talas om den här "flytten" ja, jag trodde faktiskt att den skulle flyttas , men jag har aldrig reflekterat över vad det betyder. Hur människorna som bor där mår av detta. Jag har bara tänkt att det måste vara ett gigantiskt projekt. Det var så otroligt sorgligt att åka runt i det gamla Kiruna och inse att allt nästan som är där ska, inte flyttas, utan rivas. Medan det nya Kiruna såg ut som en byggarbetsplats.